Torpet Kanada 2
Vi har idag svårt att förstå vilket hårt liv man förde i skärgården i slutet av 1800-talet och början på förra seklet.
En episod som jag gärna vill förtälja var när Johans svåger Axel Rundberg kom på besök en kall och blåsig vinterdag till "Johan i Kanada". Hustrun "Maja" hade nyligen nedkommit med en dotter, vilket hade föranlett Axels besök. När han kommer in i storstugan, sitter Johan i soffan och röker en pipa tobak. Då Axel sporde om Maja, fick han till svar att hon var ute i ladugården och bar vatten till djuren. Axel tyckte nog att detta var lite hårt, men fick till svar av Johan: "hó har miá stövlar ´å rock !".
Speciellt barnen fick tidigt lära sig livets lagar. Johan och Majas döttrar, Alma och Anna, hade den längsta skolvägen på ön, då de bodde på norra delen av ön, och skolan låg i kyrkbyn, på södra delen. På den tiden fanns det inga vägar fram till Kanada ( det fanns inte ens väg fram till Kanada när jag växte upp på 1940-talet ) utan det var apostlahästarna som gällde. Trots det var flickorna nästan alltid först i skolan. Det måste ha tagit timmar både på morgonen och kvällen till och från skolan. Skolan var föresten inrymd i den byggnad som sedermera blev ålderdomshem och som idag är Muskögården.
Vatten hämtades i en brunn på gården och någon elström fanns ju givetvis inte. En av dessa gamla brunnar finns kvar än i dag, med utmärkt vatten ! Elström installerades först på 1980-talet på Kanada.
Vi tycker idag att utedass hör svunna tider till. Men i slutet av 1800-talet var även det en nåd att stilla bedja om. En historia om detta är när förvaltaren på Ludvigsberg, Tersmeden, oväntat kom på besök till Kanada. Maja som blev något överraskad av detta fina besök, fick frågan hur det kunde komma sig att det fanns så många fina bärbuskar och körsbärsträd runt om i backarna. Hon svarade: " ja si di ä planterade mä harslet ! ".
1927 köpte min far och mor Kanada. Om sanningen skall fram var det faktiskt min mor. Saken var den att notarien Carl-Gösta Derkert och fröken Wera Ardin, som de hette som fästfolk, var bjudna på kräftskiva vid Ludvigsbergs herrgård. Där träffade de en representant från HEM PÅ LANDET, en ingenjör vid namn Börje. De kom i samspråk och fick frågan om de inte tyckte att det var trevligt på Muskö. Otvivelaktigt så, varför Börje föreslog ett liten besök på norra delen av ön, till Kanada. Väl tillbaka tillfrågades mamma om inte Kanada kunde vara något för herrskapet ? Mamma svarade att det var egentligen bara ett fel, att det inte var hennes. Ingenjörn förklarade då att det skulle väl kunna ordnas, då stället var till salu. Mamma arbetade vid den tiden på Överståthållarämbetet, nuvarande skatteförvaltningen, och hade väl som 26 åring inte allt för stor inkomst. Men, mamma kunde inte släppa tanken på torpet, så under middagen tog hon fram sin portmonnä, tittade djupt i den och fann en femkronorssedel. Därefter gick hon fram till ingenjör Börje och frågade om detta skulle räcka som handpenning ? Och det gjorde det !
Under de närmast följande åren började far och mor renovera och bygga till. Bl.a. byggdes gamla ladan och stallet ihop till en gillestuga och sommarhus för familjen. (jmf. nedanstående bilder !)
 |
 |
Vidare ser man att det tillkommit ett uthus med matkällare och ett utedass.
Den som ansvarade för ombyggnaderna var jägmästar Pihl. Det var då som torpstugan byggdes på med en våning och fick brutet tak. Härvid revs, tyvärr, den gamla bakugnen i köket och ersattes med en vedspis och diskbänk. Det var också 1929 som den nuvarande ladan byggdes av Fritjof Hellström, Björnholmen. Sjövistet renoverades också varvid vasstaket fick ge vika för tegeltak. Nedanstående bilder är från slutet 1920-talet resp. 1955.
 |
 |
En senare bild med sjövistet, nya ladan och hönshuset. Bilden är från slutet 1950-talet.
 |
Webbmaster: Carl-Gösta Derkert
Foto: Karl-Erik Törner